Rider-Waite är tarotleken som Arthur Edward Waite och konstnären Pamela Colman Smith gjorde tillsammans och som gavs ut av förlaget William Rider & Son i London i december 1909. Den är fortfarande den lek som oftast rekommenderas till nybörjare, framför allt för att alla 78 kort – även de numrerade småkorten – har fullt utritade motiv att tolka.
Vem gjorde egentligen Rider-Waite-leken?
Arthur Edward Waite (1857–1942) var ockultist, författare och översättare, och medlem i det esoteriska sällskapet Hermetic Order of the Golden Dawn – Gyllene gryningen. Idén till leken var hans: en tarot där symboliken följde sällskapets system i stället för de franska kortmakarnas tradition. Men han ritade inte ett enda kort.
Det gjorde Pamela Colman Smith (1878–1951), konstnär och illustratör som Waite kände från samma sällskap. Smith föddes i London, växte upp mellan England, Jamaica och Brooklyn, utbildade sig vid Pratt Institute i Brooklyn och arbetade med bokillustration, scendekor och teater. Under 1909 målade hon samtliga 78 kort. Waite gav henne detaljerade anvisningar för stora arkanan, medan mycket tyder på att småkorten till stor del är hennes egna kompositioner.
Hon fick ett engångsarvode och inga royalties. I ett brev till fotografen Alfred Stieglitz beskrev hon uppdraget som ett stort jobb för väldigt lite pengar. Leken kom ut i december 1909, följd av Waites bok The Key to the Tarot 1910 och den illustrerade The Pictorial Key to the Tarot 1911. Waite nämner henne i böckerna, men det var hans och förlagets namn som fastnade på leken.
Smith dog 1951 i Bude i Cornwall, skuldsatt och i praktiken bortglömd. Först under de senaste decennierna har hennes insats erkänts ordentligt, och i dag kallas leken ofta Waite-Smith eller Rider-Waite-Smith. Att det äldre namnet ändå dominerar i butikerna beror delvis på att Rider-Waite är ett registrerat varumärke som amerikanska U.S. Games Systems ger ut leken under – andra utgivare måste kalla sina tryck något annat. Smiths lilla monogram finns förresten på varje kort, oftast nedtill i ett hörn.
Varför förändrade de illustrerade småkorten allt?
I de äldre europeiska lekarna, till exempel Marseille-tarot, är de numrerade småkorten dekorativa mönster. Femman i Bägare är fem bägare i ett symmetriskt arrangemang, ungefär som hjärter fem i en vanlig kortlek. Det finns ingen scen att läsa av. Du måste antingen ha memorerat en betydelse eller räkna med numerologi och elementlära.
Smith ritade i stället en berättande bild på vart och ett av de 40 numrerade småkorten. Hovkorten hade figurer även i de äldre lekarna – det var femmorna, sjuorna och tiorna som saknade motiv. Femman i Bägare blev en gestalt i svart mantel som står vänd bort från tre omkullvälta bägare, medan två som fortfarande är hela står kvar bakom ryggen. Det går att läsa sorg, förlust och det som finns kvar utan att öppna en enda bok. Tian i Svärd, åttan i Bägare och nian i Stavar fungerar likadant: bilden gör jobbet.
Det är den enskilt viktigaste anledningen till att leken blev standard. En mycket stor del av all tarotlitteratur som skrivits sedan dess utgår från Smiths bilder, och de flesta kortbetydelser du hittar på svenska eller engelska är skrivna med hennes motiv framför ögonen. Läs mer om hur du kommer igång i vår guide till tarotkort för nybörjare.
Smith var inte först. Den italienska Sola Busca-leken från slutet av 1400-talet hade också scenmotiv på småkorten, och fotografier av den fanns på British Museum från 1907. Flera av Smiths kort, bland annat trean i Svärd och tian i Stavar, liknar Sola Buscas motsvarigheter påfallande mycket.
Vad ändrade Waite i stora arkanan?
Två saker är värda att känna till, för de skapar förvirring när du senare tittar på andra lekar. Waite bytte plats på Styrka och Rättvisa: i den franska traditionen är Rättvisa nummer VIII och Styrka nummer XI, hos Waite är det tvärtom. Bytet följer Gyllene gryningens astrologiska ordning, där Styrka hör ihop med Lejonet och Rättvisa med Vågen. Narren är dessutom numrerad 0 och placerad först i serien, medan Narren i Marseille-tarot är onumrerad. Ett par kort har också fått mindre kyrkliga namn: Översteprästen i stället för Påven och Översteprästinnan i stället för Påvinnan. Inget av det här var Waites egna påhitt – han följde i huvudsak det system han lärt sig i orden.
Resten av stora arkanan följer den klassiska ordningen: Magikern, Kejsarinnan, Kejsaren, De älskande, Vagnen, Eremiten, Lyckans hjul, Den hängde, Döden, Måttfullhet, Djävulen, Tornet, Stjärnan, Månen, Solen, Yttersta domen och Världen.
Vad är leken bra på?
- Att lära av. Alla 78 kort går att tolka direkt ur bilden. Du kan börja arbeta med ett kort om dagen innan du memorerat en enda betydelse.
- Att ha stöd i. Det finns fler böcker, kurser, appar och webbsidor skrivna för den här leken än för någon annan. Googlar du ett kort får du nästan alltid en text som utgår från Rider-Waite.
- Inre konsekvens. Färger, pelare, vatten, berg och kläder återkommer systematiskt genom leken. Ju längre du arbetar med den, desto mer hänger ihop.
- Tillgänglighet och pris. Den finns i välsorterade bokhandlar och nätbutiker, och ligger i regel i det lägre prisspannet.
- Alla läggningar. Den fungerar lika bra i en enkel trekortsläggning som i keltiska korset och i övriga tarotläggningar.
Vad är den inte bra på?
Konsten ser ut som sin tid. Hovkorten är stela, ansiktena uttryckslösa och kompositionerna ibland platta. Världen som avbildas är europeisk, kristen och genomgående vit – alla känner inte igen sig i den. Symbolmängden kan dessutom upplevas som rörig av den som vill ha lugn och luft i bilden.
Korttexterna är på engelska i så gott som alla utgåvor, och någon officiell svenskspråkig Rider-Waite finns inte. Det är en liten tröskel, men den finns.
Ett mindre uppenbart problem är statusen som standard. När allt du läser utgår från Waite är det lätt att tro att hans tolkningar är sanningen om tarot. De är en tolkning bland flera, gjord av en brittisk ockultist för drygt hundra år sedan.
Och för tydlighetens skull: korten förutsäger inte händelser och kan inte berätta vad någon annan tänker eller känner. De ger dig en bild att tänka högt kring, ungefär som en välformulerad fråga. Handlar det om hälsa, ekonomi eller juridik är det läkare, budget- och skuldrådgivare eller jurist som gäller – inte en kortlek.
Vilken utgåva av Rider-Waite ska du välja?
Motiven är desamma i alla utgåvor. Det som skiljer är färgsättningen, och skillnaden är större än man tror när korten ligger på bordet.
- Rider-Waite Tarot – den gula asken från U.S. Games och den färgsättning de flesta känner igen: kraftiga, jämna färgytor och tjocka svarta konturer. Mycket lättläst, men färgerna är starkare och plattare än i originaltrycket.
- Smith-Waite Centennial – utgiven 2009 till hundraårsjubileet och byggd på ett bevarat exemplar av 1909 års tryck. Dovare palett med tegelrött, oliv och dammigt blått. Närmast det Smith själv målade, men kräver bra ljus.
- Universal Waite – omfärgad av Mary Hanson-Roberts och utgiven 1990. Mjuka övergångar och pastelltoner, snällare mot ögat men med mindre grafisk skärpa.
- Radiant Rider-Waite – digitalt omfärgad av Virginijus Poshkus och utgiven 2003. Mättade färger, hög kontrast och omgjorda bakgrunder. Tydligast på avstånd och i dålig belysning, men längst från originalet.
Var uppmärksam på namnen när du beställer: U.S. Games ger också ut en utgåva som heter Original Rider Waite, och det är inte samma tryck som den gula asken. Därutöver finns kantlösa utgåvor, miniformat för resan och storformat. Sedan upphovsrätten löpte ut ger dessutom flera europeiska förlag ut egna tryck med mycket varierande kvalitet – där är det värt att titta på bilder av de faktiska korten innan du köper.
Ska du bara ha en lek: välj Centennial om du är intresserad av leken som den faktiskt såg ut, och den gula asken eller Radiant om du prioriterar läsbarhet i vardagsljus. Universal Waite är det trygga mellanalternativet.
Annonslänk – vi kan få provision om du handlar via länken. Det påverkar inte vad vi rekommenderar.
Se traditionella tarotlekar hos Shamtam
Shamtam skickar från Storbritannien. Räkna med längre leveranstid och att importmoms kan tillkomma.
Hur känns korten i handen?
Standardformatet är ungefär 70 × 120 millimeter. Korten är alltså både större och mer avlånga än vanliga spelkort, som mäter 63 × 88 millimeter. Har du små händer blir blandningen lite klumpig i början.
Kartongen i U.S. Games standardtryck är tunn och blank. Korten glider bra direkt ur asken, men kanterna nöts och hörnen fransar sig efter ett par års daglig användning, och pappasken går sönder långt innan korten gör det. En kortpåse är en bra investering.
Vem bör köpa Rider-Waite – och vem bör låta bli?
Köp den om du är nybörjare och vill lära dig korten på riktigt, om du tänker följa en bok eller kurs, eller om du ska läsa för andra och vill kunna peka på vad du ser i bilden. Den fungerar också bra som referenslek vid sidan av andra lekar, när du vill kontrollera hur ett motiv brukar se ut.
Låt bli om du tycker att konsten är ful. Du kommer att titta på de här bilderna tusentals gånger, och en lek du ogillar blir liggande. Låt bli också om du redan läser med ett annat system och trivs där – att lägga till Rider-Waite gör dig inte till en bättre kortläsare, bara mer splittrad. Och letar du främst efter en vacker lek att titta på snarare än ett symbolsystem att arbeta med finns det betydligt mer att hämta någon annanstans.
Dras du till nordisk sagobild passar John Bauer-tarot bättre, och vill du ha modern, färgstark konst och en meditativ ton finns Osho Zen-tarot. Söker du en lek där astrologi och kabbala är inbyggda i systemet är Thoth-tarot det naturliga valet, även om den är betydligt svårare att börja med. Är du intresserad av den franska traditionen ska du gå direkt till Marseille. Vill du hellre ha mjuk vägledning än ett symbolsystem att lära dig är orakelkort kanske ett bättre val.
Ett råd på köpet: fler lekar gör dig inte till en bättre kortläsare. Ett år med en enda lek ger mer än fem lekar i en låda. Se fler alternativ i vår översikt över tarotkortlekar.
Vanliga frågor om Rider-Waite
Heter leken Rider-Waite eller Waite-Smith?
Båda används om samma lek. Rider-Waite är det historiska namnet efter förlaget och beställaren, medan Waite-Smith och Rider-Waite-Smith är nyare former som också ger konstnären Pamela Colman Smith erkännande. Eftersom Rider-Waite är ett varumärke använder många andra utgivare i dag Waite-Smith.
Är Rider-Waite verkligen bäst för nybörjare?
Den är enklast att lära sig av, vilket inte är samma sak som bäst. De illustrerade småkorten och den enorma mängden litteratur gör inlärningen snabbare. Men om du inte tycker om bilderna lär du dig snabbare med en lek du faktiskt vill plocka upp. Mer om hur du lägger upp arbetet finns i vår guide till att lära sig tarot.
Behöver jag kunna engelska för att använda leken?
Korttexterna är på engelska i så gott som alla utgåvor. Det räcker att veta att Cups är Bägare, Wands är Stavar, Swords är Svärd och Pentacles är Pentagram, även kallade Mynt. Svenska betydelser för samtliga 78 kort hittar du under tarotkort.
Får jag använda bilderna i eget material?
Smiths originalbilder har varit fria i USA sedan länge, och i Storbritannien och EU löpte skyddet ut vid årsskiftet 2021/2022 – sjuttio år efter utgången av hennes dödsår 1951. Men namnet Rider-Waite är varumärkesskyddat, och senare omfärgningar som Universal Waite och Radiant är egna verk med eget skydd. Det här är ingen juridisk rådgivning: ska du använda bilderna kommersiellt bör du stämma av med en jurist.